Inte vilken ”skitsak” som helst?

Jag fick ett  ”uppdrag” från en lite uppgiven rektor som hade blivit ifrågasatt av föräldrar. De tyckte att hon skulle gå tillbaka till att ha separata flick- och pojktoaletter: ”Kan jag få en synpunkt på tjej- respektive killtoa från dig som är genuspedagog? Dessa ständiga diskussioner kring kiss på toasitsen…”

Toalett med uppfälld toasits

Här kommer mina egna funderingar – med risk för att jag kommer att få mothugg:

Jag tror att det här handlar om förväntningar och om maskulinitet; om de genusramar som finns i vårt samhälle. Med genusramar menar jag de förväntningar som finns i ett samhälle om hur man är/ska vara som flicka/kvinna eller pojke/man. Oftast tänker/reflekterar vi inte över dem – särskilt inte om man tillhör normen (det ”vanligaste”). I det här fallet är normen i vårt samhälle att man är en pojke/man. (se Regeringens skrivelse 2011/12:3 Jämställdhetspolitikens inriktning eller Jämställdhetspolitiska mål på http://www.jamstall.nu/politik/sveriges-jamstalldhetspolitik/)

I maskulinitetsforskningen pratar man om den hegemoniska maskuliniteten – vilket i korthet innebär att det finns ett normideal i vårt samhälle till vilken alla män rangordnar sig själva och andra. Kopplar vi den teorin till den genusordning som forskarna idag har som en förklaringsmodell på hur vi upprättar och vidmakthåller vårt sociala system, så kan jag hitta en förklaring till varför det här med toalettbesök kan bli ett rätt intressant och komplicerat ”problem”…

Först lite teori

Genussystem används tillsamman med begrepp som genusordning, könsmaktsordning och könsmaktssystem för att beskriva de strukturer och processer som skapar och upprätthåller ojämställdheten i samhället.

Begreppen genus och genussystem lanserades i Sverige av Yvonne Hirdman, professor i historia vid Stockholms universitet och Södertörns högskola. Enligt Hirdman skapar och upprätthåller varje samhälle ett ordningssystem där kvinnor och män tillskrivs olika uppgifter, roller och positioner.

 Genussystemet bygger på två principer, könens isärhållande och manlig överordning.

Isärhållandet innebär att män och kvinnor, och det som är manligt respektive kvinnligt, hålls isär och ses som varandras motsatser. Det medför att kvinnor och män finns på olika arenor i samhället, både horisontellt och vertikalt. Uppdelningen mellan könen på arbetsmarknaden är ett exempel på detta, där kvinnor och män befinner sig i olika sektorer, vård – teknik, samt återfinns på olika positioner, manlig läkare – kvinnligt vårdbiträde.

Den manliga överordningen och hierarkin yttrar sig bland annat i att det män gör betraktas som mer värdefullt. Därtill tjänar män mer, har mer makt än kvinnor och betraktas som norm, medan kvinnor ses som undantag och som det avvikande. (Mina understrykningar)http://www.jamstall.nu/fakta/genussystem/

Åter till själva frågan

Hur är det då med toaletter (i allmänhet) i offentliga miljöer? Jo, de är uppdelade i herr- och damtoaletter (alltså ett isärhållande). Herrtoaletterna har ofta en öppen gemensam pissoar samt enskilda toalettbås.

Och nu ska jag spetsa till det lite…

Vi tänker oss att maskuliniteten kan markeras med att man står upp och kissar. För: vad kan vara ett mer konkret manifesterande av manligheten än att ta fram sitt könsorgan och faktiskt publikt* ”visa” att man står upp och kissar? För att man kan göra det – för att man är en man?

Hmmm…  Kanske det från början är något sorts markerande av revir? Jag tänker på uttrycket ”pinka in sitt revir”… (Vad tror du?)

*Det finns underförstådda regler hur mycket en man får och bör titta på andra mäns könsorgan; det finns en risk att bli betraktad som bög om man överskrider gränserna… (Jmfr Jesper Fundbergs bok: ”Kom igen, gubbar!” eller http://www.ur.se/Produkter/172520-UR-Samtiden-Open-Heart-Normer-genus-och-sexualitet)

Men vi får inte heller förringa bekvämlighetsaspekten!

Det är ju rätt mycket bekvämare och snabbare att bara behöva öppna kläderna lite grand – istället för att knäppa upp helt, dra ner byxorna och sedan sätta sig. Om flickor/kvinnor kunde stå och kissa utan att stänka ner sig så är min ovetenskapliga gissning att de också skulle göra det.**

Sol      Omedvetenhet om normer

Men det viktigaste är nog ändå (fast väldigt omedvetet) att markera en skillnad mot flickor/kvinnor (de ”andra”, de ”avvikande”). I görandet av sin maskulinitet är ett stående kissande något som enkelt och konkret bevisar att individen är en pojke/man eftersom det i princip är anatomiskt omöjligt** för en flicka/kvinna att göra detta utan att blöta ner sina kläder. (Detta trots att det rent anatomiskt är bättre för mannens urinblåsa att sitta ner då denna töms bättre. http://www.dt.se/allmant/dalarna/satt-er-ner-killar)

Jag tror att det är den här normen som gör att det är näst intill omöjligt för en pojke, och kanske även för en man, att tillstå att man sitter ner när man kissar   (”Va?! Är du inte en riktig karl!?”) särskilt när det finns en presumtiv publik bestående av andra killar eller män i närheten. Till exempel på en pub eller i ett omklädningsrum. Eller i en skola … Det finns då alltid en risk att pojken får kommentarer om att han är en tjej/bög/eller något annat feminiserande som kan upplevas förminskande och kränkande – eftersom det innebär ett kliv nedåt i den (förmodligen omedvetna) hierarkiska, manliga ordningen.

Vad är då problemet?

Problemet för skolor (och ibland även i vuxna offentliga miljöer) är att det kan vara svårt att hålla strålen och dropparna inom toalettstolens inre domäner – särskilt för pojkarna, som dels fortfarande inte är så vana att beräkna strålens kurva m.m. och dels har ett förhållandevis mindre organ att hålla i. Resultatet blir kiss utanför toaletten, toaletten och – om ringen inte har fällts upp – på sittringen.

Det här är skälet till att de flesta flickor (och jag tror att det även gäller pojkar som vill sitta ner för att göra sina behov) tycker att det är otrevligt att ha gemensamma toaletter. Följden blir att många (förmodligen både pojkar och flickor) håller sig och väntar med alla toalettbesök till efter skolan/fritids. Och det är ju definitivt inte bra! (Det här är ett område som skolor och fritidshem skulle kunna göra en kartläggning på…)

Problemlösningstankar

Problemet kommer naturligtvis att ändras eller försvinna helt den dagen pojkarna lär sig att priset för att få stå upp och kissa är att de då också måste städa efter sig (vilket tar lite tid och är lite besvärligt) – kommer de kanske att slå sig till ro en stund på toalettstolen.

Men, helt krasst tror jag inte att det kommer att ske förrän de ser sina pappor och andra män (i  t ex filmer) sitta och kissa; när maskuliniteten inbegriper ett hänsynstagande till andra människors miljö och inte är sammankopplad med ett stående ”revirpinkande”… 😉

Men, om det här nu är ett inlärt socialt beteende är det också möjligt att förändra. Så, mitt råd till den något uppgivna rektorn: Vi får ta tag i problemet som

  • en reell arbetsmiljöfråga – för både flickorna och pojkarna:
    • Rätten till en snygg och hyfsat luktfri arbetsmiljö
  • som en demokratifråga
    • Varför tillåter vi ett fåtal elever hindra andra från att kunna gå på fräscha toaletter?
  • som en jämställdhetsfråga
    • Varför ska en trång genusram få styra hur en pojke ska kissa – utan att känna sig obekväm?
  • som en framtida hälsofråga
    • De män som sitter ner och kissar har visat sig få/ha färre prostataproblem.

Stängd toalett    Lycka till!

**Jag vet att det finns en och annan flicka som har lyckats att stå och skicka iväg en stråle… 🙂 Jag förmodar att dessa inte har haft några kläder på underkroppen vid dessa tillfällen. Berätta gärna om du vet något om detta!

Annonser

Nu är lärarna viktigare än någonsin!

Nu måste vi tillbaka till kapitel 1 i läroplanerna igen! Det som handlar om grundläggande värdegrund och vad som åligger skolan (rektor och lärare) att göra!

http://www.skolverket.se/skolutveckling/vardegrund

Jag har följt och deltagit i diskussionerna i de sociala medierna — och de har varit intensiva — i ett par månader och har inte haft kraft kvar att blogga om vad jag tycker, men nu är det dags. Även om jag slår in öppna dörrar hos de flesta så vill jag ändå framhålla följande, som inte borde vara diskuterbart:

Skolan borde få vara en verklig fristad för våra barn där man tillåts att pröva sina tankar och värderingar utan att riskera uthängning och hat. Skolan borde få vara en plats där varje människa får träna på att uttrycka sina åsikter, få träna på att lyssna på andras åsikter samt få träna på att känna och uttrycka empati.  Det behövs träning i detta; det kommer inte av sig självt och idag verkar det som om många barn lämnas åt sig själva att genom internet och filmer bilda sig en egen etik och moral.

Men det är inte rätt! Då följer vi inte de politiska beslut och den värdegrund som står uttryckt i skollagen samt i alla våra läroplaner — från förskolans till gymnasiets! Skolan ska arbeta främjande för demokrati, jämställdhet och allas lika värde. Skolan ska aktivt motverka främlingsfientlighet och diskriminering/ trakasserier…

Det är inte bara det svenska skolväsendet som omfamnar de här tankarna.

Här ovan ser vi ett exempel från Kulturföreningen Fogelstads utställning Rosenhane vid Julita, där den kvinnliga medborgarskolans rektor har formulerat liknande tankar. Jag rekommenderar ett besök dit!

Jag vill alltså starkt framhålla vikten av att följa läroplanernas direktiv både när det gäller skolans arbete med de demokratiska frågorna (att få vara delaktig och lyssnad på i arbete och beslut utifrån sin ålder) — men också när det gäller likabehandling, diskriminering och jämställdhet. 

Det borde idag inte vara möjligt — med tanke på vad som sägs i de sociala medierna och vad som görs i verkligheten (nättroll och hatbrott) — att låta bli att fokusera på värdegrundsarbetet! Särskilt som den senaste OECD-rapporten påvisar att ett aktivt jämställdhetsarbete är av vikten för en ökad måluppfyllelse för främst pojkarna.  Där står det att Sveriges skolor har de största könsskillnaderna i Europa när det gäller resultaten! 😖

Så: Det är bara att läsa innantill — igen, och kavla upp ärmarna! 😝💪

Vi hörs igen inom kort!

Jag finns också på Facebook (Maria Evald) och på Twitter (Maria Evald@Genusbra.) om du vill följa mig där!

Så lätt – och så svårt…

…med normer och barnlitteratur. Vi som undervisar ska nu (helst) ha ett normkritiskt förhållningssätt och kunna problematisera det vi ser, läser och hör. Hitintills har vi nog slentrianmässigt ”bara” läst – utan att göra några som helst reflektioner.  Men det är kanske inte så konstigt att vi har gjort så…

Vi har ju under hela vår levnadstid matats med vad som är normalt, alltså vad som i sammanhanget, kulturen, tiden och gruppen har varit socialt accepterat och vanligast. Människan är en socialt varelse och är oftast beroende av att passa in, så det var (och är) viktigt för oss att snabbt kunna avläsa vilka normer som gällde (och gäller) i de sammanhang man hamnade (och hamnar) i. Ingen ska således känna någon skuld för att vi har varit norm- och genusblinda!


Det finns normer kring alla våra diskrimineringsgrunder som vi behöver lära oss att få syn på. Här kommer lite funderingar kring etnicitet utifrån mina egna erfarenheter under 60-talet:

Den ”vita” normen

Jag tänker på den läsebok som jag hade i årskurs 1 där bokstaven ‘Nn’ illustrerades med en mycket mörkhyad pojke… Väl hemma lekte vi indianer och vita i skogen. Indianerna beskrevs i all litteratur som röda och var ”vilda”… I Kalle Anka hamnade Kalle och knattarna hos kannibaler (små tjocka människor med benknotor i håret och bastkjol runt magen) som väntade på dem med kokande grytor…  Kineser illustrerades stereotypt med gul hy, sneda ögon och ibland med en trekantig stråhatt (även idag…)…  På biblioteket hittade jag och lånade  – och läste – böcker (skrivna på 30-talet) om den ariska rasen och om hur viktigt det var att hålla kroppen stark och frisk… Samtidigt (vet jag nu) hade det forskats i Sverige under rasbiologins täckmantel om rashygien, vilket innebar att många övergrepp begicks i vårt land…

Idag tycker vi att det är synnerligen märkligt att allt det här kunde få finnas, tänkas och ske och idag har staten försökt att kompensera i viss mån för en del övergrepp, t.ex vissa tvångssteriliseringar.

Men det är kanske inte så märkligt, egentligen, att det kunde råda en sådan norm om vithet kopplat till ras – . Det är lite lättare att förstå om man tänker så här:

Man gör alltid så gott man kan utifrån den kunskap och insikt man själv har och utifrån vilka normer som råder i det samhälle och den tid man lever i.

Att läkare mätte huvudmått m.m. på människor på institutioner och fängelser, på romer och samer, gjordes inte i någon avsikt att förnedra eller vara ond – tvärtom; det var för folkhemmets bästa! Insikten/åsikten om allas lika värde existerade inte på samma medvetna sätt som idag. Vi ska kanske inte förlåta dem (och oss) för de dumheter de (och vi) har tänkt och sagt tidigare i våra liv – trots att vi är en produkt av en social och kulturell kontext…  Men, vi kan förstå att man kunde agera som man gjorde – och sedan gå vidare i vår egen utveckling som tänkande och kännande varelser.

 För vi ska inte hålla fast vid dumheter när vi väl har börjat förstå en annan verklighet. En verklighet där gruppen som har den normgivande ”makten” inte kan ta sig rätten att definiera vad en grupp som står utanför den rådande normen kan känna sig kränkt för… (Ja, jag tänker just nu på ‘n’-ordet; det går väl alldeles utmärkt att kalla kakorna för chokladbollar – för det är ju det de är gjorda av: choklad, socker, margarin och havregryn…)

Barnlitteratur

Jag vill verkligen understryka att ovanstående resonemang inte betyder att vi ska sluta läsa Tintin i Kongo eller Pippi i Söderhavet! Det innebär dock att om vi ser att det finns problematiska bilder och/eller ord som idag är klassificerade som kränkande, så måste vi problematisera och lyfta det i ett historiskt och nutida perspektiv:

  • Kan vi illustrera så här idag? Varför inte? Vad vet du om …. idag?
  • Hur säger vi idag istället för ….?
  • Om du var …. skulle du tycka att det var okej att man skrev om eller ritade eller kallade dig ….? Varför/Varför inte?
  • Etc, etc…
  • Andra spännande normkritiska spaningar

family-76782_640                                                   Förstoringsglas, Lupp, Sök, Förstora

Heteronormen – till exempel i familjeskildringar. Problematisera texten/innehållet med frågor av nedanstående typ:

  • Hur ser familjebilden ut: Pappa, mamma, barn? (Alfons Åbergs familj är inte en traditionell familj, men den omfattar den heterosexuella normen. Lilla spöket Labans familj är traditionell – men bryter delvis mot könsstereotypa mönster. Idag finns det många böcker med andra typer av familjer. Du hittar några av dem här.)
  • Hur ser din familj ut? I barngruppen/klassen?

Könsstereotyper: Problematisera texten/innehållet med frågor av nedanstående typ:

  • Hur framställs mammor, pappor, flickor, pojkar? Kläder, yrken, kroppsformer, beteenden, vilka adjektiv används…? (genusperspektiv)
  • Är framställningen normöverskridande, neutral eller konserverande? – Hur får man vara som pojke? Som flicka? Finns det könsstereotypa förväntningar? Synliga eller underförstådda?

Roa dig gärna med lite spaningar nästa gång du läser en barnbok eller – varför inte – en vuxenbok eller en tidning! Rapportera gärna till mig om du hittar något spännande!

Vill du bli tolererad?

Jaha – så var det det här fina ordet TOLERANS…

Ganska problematiskt när man börjar fundera lite närmare på det – men det gör man ju oftast inte, utan det är ett ord och begrepp som oftast uppfattas positivt. Vi-tidningen, t.ex. har en utmärkelse som heter Teskedsorden där tolerans är ett honnörsord. Mottot ät ”Tillsammans för mångfald och tolerans. För tolerans – mot fanatism!” och det är väl något som både du och jag vill ta till våra hjärtan och bejaka!? Men börjar vi att skärskåda vad det innebär att visa tolerans så blir det genast lite knepigare…

Den som tolererar någon annan befinner sig enligt mig i en maktobalans så fort hen tänker eller säger att hen tolererar. Om du är i underläge så  väljer du troligtvis inte ”jag tolererar”. Du kan ju bara fundera lite på hur det känns om någon annan skulle uttrycka att hen tolererar dig… I begreppet tolerans ligger något dolt, som åtminstone inte jag känner mig riktigt bekväm med.

Havet, Fisk, Beach, Natur, Vatten, Green, Blå, Djur       

I botten ligger våra normer och styr. Den som hör till normen är den som kan tolerera ett avvikande beteende. Ofta vet man inte om, eller tänker på, att man tillhör normen. Det är som fisken: När den simmar i vattnet vet den inte om att vatten är normen för dess livsvillkor – men när den kommer ovanför vattenytan så blir den genast varse att det finns andra normer/villkor för att leva…

Hur tänker du? Kanske har jag fel i att det är problematiskt att tolerera någon eller något…

Är jag med och skapar utanförskap?

Vi – och Dom.

Så lätt att klassificera andra, så lätt och så naturligt. Inget vi ska gå och skämmas över – det är så vi är skapade. Det var och är fortfarande viktigt att snabbt kunna bedöma den människa som kommer gående emot dig:

Vän? Fiende? Neutral person? Man? Kvinna? Fara?! fright-241435_640

Och ibland slår amygdalan till och du reagerar utan att tänka – som tur är om det är fara på färde – först efteråt kommer dina tankar och känslor ikapp.

Yakunchikova_Fear

Jag brukar ta upp den här mekanismen för att förklara varför det är så viktigt för människor att veta vilket kön den du möter har och att vi inte kan göra så mycket åt den första reaktionen. Vi gör hela tiden blixtsnabba bedömningar av kollegor, främlingar och nya bekantskaper – för att vi ska veta hur vi ska förhålla oss, hur vi bäst ska bemöta personen.

Det är viktigt att vi känner till den här reaktionen – så att vi sedan kan gå vidare utan att bli hindrade i vårt fortsatta möte med andra. Utan att t.ex. låta våra könsstereotypa förväntningar få styra hur vi ser och bemöter andra (eller våra fördomar om muslimer, om tjocka, om gamla, om ungdomar om homosexuella etc), för om vi låter våra fördomar bestämma kommer vi inte att  se, höra eller förstå vår medmänniska – på riktigt. Vi har redan i förväg bestämt oss; hen är en sådan person för att hen ser ut så där, eller säger så där, eller gör så där. Och så har vi stängt dörren och skapat ett VI (vi som är en sådan som jag) och ett DOM (dom som inte är en sådan som jag).

I värsta fall törs eller vill man inte närma sig den andra personen eftersom man känner sig hotad eller kanske osäker i sin egen identitet. Då kan det vara lätt att börja stänga ute dem som inte passar in – och de som blir utestängda börjar lättare att hata. Det blir lättare att utse syndabockar och att stoppa in människor i förbestämda ”fack”.

SD, Jimmy Åkesson

Idag, i Sverige 2014, är vi en sådan situation då det är viktigare än någonsin att känna igen den första reaktionen av kanske avsky och rädsla – men sedan fundera på hur man ska agera. Många vill instinktivt hålla sverigedemokraterna långt ifrån sig:

”De är verkligen inte som jag, som oss, som värnar om demokratin och allas lika värde.”

”Har du röstat på SD vill jag att du ska tala om det så att jag kan ta bort dig från min Facebookvänslista!”

 

Indignationen och upprördheten är stor bland de sociala medierna…

Jag är också upprörd och orolig över att så många svenskar och européer väljer partier med klara nyfascistiska program, men jag tror liksom en del andra att orsakerna till att man i Sverige har röstat på SD har flera olika orsaker. Jag tänker inte gå in och förklara här – det finns så många andra krönikörer som redan har gjort det så bra – men jag vill ge ett exempel: Minst en av mina Facebookvänner har röstat på SD – och det är en vän som har mycket värme, medmänsklighet och demokratiskt förhållningssätt. Vad skulle hända om jag avstänger hen från min Facebook? Skulle hen sluta att sympatisera med SD och förstå att det är bättre att välja ett annat parti? Nej, jag skulle inte tro det!

 

Det är NU jag måste våga stå kvar! Det är NU jag måste lyssna på argumenten (hur ont eller obehagligt det än känns)! Det är NU jag måste problematisera de ”fakta” som SD sprider i alla olika medier. Det är NU jag måste våga att fråga: Hur tänker du nu? Förklara! Det är NU jag måste prata om vad JAG har för värderingar och om vilket samhälle JAG vill att mina barn och barnbarn ska få leva och växa upp i!

 

Det är NU jag måste våga att låta bli att skapa ett VI och ett DOM. Det är NU jag måste ösa kärlek, generositet och medmänsklighet – så att hatet inte får fortsatt fotfäste!

 

Och vi som är lärare, vi som arbetar med människor, vi som har styrdokument som klart och tydligt talar om att vi AKTIVT ska motverka rasism, främlingsfientlighet och AKTIVT verka för jämställdhet och allas lika värde – det är NU som vi ska intensifiera vårt värdegrundsarbete!

Det är NU!

Keep Up The Good Work!

Just Do It!

 

Västerländsk hederskultur?

Det här är så viktigt att vara medveten om!
Den patriarkala maktstrukturen är starkt begränsande för alla och om vi inte är medvetna om de normer som vi är inprogrammerade med kommer det att ta oerhört lång tid att öka jämställdheten i världen.

Vardagsrasismen

Västerländsk hederskultur del 2 kan du läsa här

Del 3, om våldtäktskultur kan du läsa här

Ok. När ni hör ordet hederskultur vad tänker ni på då? Gissar på att majoriteten ser framför sig en svartmuskig man, muslim, som styr sin familj med järnhand, slår sig fru och hotar att mörda sina döttrar om de inte gifter sig med en man han utsett. Är jag helt off? Det är i alla fall så hederskultur beskrivs i media, filmer och det vardagliga samtalen. Hederskultur är något som bara finns i andra länder, något som ”importerats” med våra invandrare från muslimska länder, något ”de där andra” står för. Att det skulle finnas en väl inarbetad hederskultur även i vår västerländska kultur är liksom helt otänkbart. Så, därför ska jag spräcka denna världsbild och säga att JO, det finns en vit,västerländsk hederskultur som genomsyrar hela jäkla samhället.

Ok, först av allt har vi…

View original post 964 fler ord

Från man eller kvinna till människa

Ett par pinfärska spaningar kommer här:

BIlagaA_Sara-Claes mini       Sara Lund (Claes Schmidt)

Underbara Sara/Claes föreläste, utmanade, provocerade, roade och engagerade ett stort gäng lärarförbundare, som fick vända och vrida på sina normer och värderingar alldeles nyss. Det var så bra, så roligt och så tankeväckande att hela salen flödade av kärlek till denne transvestit, som faktiskt är i pensionsåldern numera men låter inte det hindra hen att sprida sitt viktiga budskap. (Youtubeklipp i länken ovan.)

Hen pratade bland annat om den snäva mansrollen och om vikten av att sprida kunskapen att ALLA har massor att vinna på att det blir jämställt – precis i samma anda som mitt uppdrag i Katrineholm går ut på idag – härligt!

Mycket prat om könsroller – vad vi har blivit programmerade till (jag och Sara på 50- och 60-talet) och vikten av att vänja oss vid – ”omprogrammera” oss till den verklighet, som är idag. Jag kände att den här föreläsningen borde ALLA lärare få ta del av och jag blev glad när jag såg att hen har heldagar ute i skolor på olika stadier som inte är lika dyra som en föreläsningsdag för enbart vuxna. Bra tips!

Men – trots att Claes/Sara är så bra på att göra detta och är så medvetet kompetent så ramlar även hen in i könsrollstänket i föreläsningen – och jag kom inte på det förrän på väg hem. När hen visade bilder på transsexuella personer så valde hen bilder som visade undersköna kvinnor (som naturligtvis var män från början) och riktiga karlakarlar (som naturligtvis hade varit kvinnor från början) – bilder som liknade de här bilderna på transsexuella:

Transgender NongthoomfairtexTransgender Buckangel_cowboy

Alla kvinnobilder visade kvinnor som var oerhört vackra (efter västerländska mått) med långa, böljande hår, smala, oftast bara midjor, små näsor, fylliga läppar och stora ögon; alla mansbilder visade män som var oerhört muskulösa, korthåriga, skäggiga och gärna med bar överkropp…

Vad säger ni om det? Någon som tycker att beskrivningen liknar könsbeskrivningarna i Disney-filmen Frost…?

Det finns ju andra sätt att vara kvinna eller man på – vilket Sara/Claes är ett mycket bra exempel på. Hen är inte vacker och i början tycker nog många att hen ser ut som en karlaktig kvinna – men efter en stunds samtal med Sara ser man till slut inte Claes och Sara upplevs som en naturlig kvinna.

Jag hittade andra bilder när jag googlade (tillåtna att använda förstås – det är alla mina bilder):

Transsexualism Anna_GrodzkaBra exempel, eller hur?

Och här kommer den sista spaningen som handlar om att mannen som norm genomsyrar de flesta av samhällets olika verksamheter:

På BVC uppmanas 4-åringen att rita en gubbe! Varför inte en gumma? Eller – varför i hela fridens namn inte en människa???

 

Olika – men med rätt till samma bemötande, chanser, skyldigheter och rättigheter

Härlig helg med vårkänslor och med firande av den Internationella kvinnodagen i alla medier och jag känner mig glad och stolt av att vara katrineholmare och jag fylls med en positiv tillförsikt inför mitt och andras jämställdhetsarbete i framtiden.

Men så läser jag en debattartikel som triggar igång mina tankar…

Jag får nämligen ofta följande synpunkt:

Jag är verkligen en som tycker att det här med jämställdhet är viktigt, men jag tycker inte att vi ska behandla alla pojkar och flickor på samma sätt – för de är ju trots allt olika!

little-boy-224772_640rosa flicka (640x480)

Jaha, får jag lust att säga då (fast det gör jag förstås inte) – du tänker att alla flickor är på ett sätt och att alla pojkar är på ett annat sätt och att vi då i skolan måste behandla flickor si och pojkar så? – när det hela  ju egentligen är mycket enkelt…

…det är bara att läsa Sveriges jämställdhetspolitiska mål och sedan FN:s barnkonvention för att sedan toppa med valfri läroplan kapitel 1. 🙂 

Där står det bland annat:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Det innebär förstås att vi i skolverksamheterna aldrig kan dra alla flickor eller pojkar över en kam! Vi ska definitivt inte sträva efter att göra dem könsneutrala! Vårt uppdrag inom skolverksamheterna stödjer tesen att vi alla är unika och behöver bemötas därefter. Därför ska vi ge alla flickor och pojkar möjligheter att få röra sig på hela planen – inte begränsa till bara den ena planhalvan!

Vi kan dock inte förutsätta att alla pojkar har massor med spring i benen när de är små, att de inte tycker om att läsa och att de inte kan/vill visa sina känslor, lika lite som vi kan förutsätta att alla flickor vill sitta och pyssla, gillar att ha rosa klänningar och älskar att leka med dockor! 

Men det är ofta  vi ofta bemöter dem fast vi inte är medvetna om det – och det är därför som vi behöver göra könsuppdelade analyser (till en början, i alla fall) för att bli varse vilka mönster som finns. Då först börjar vi få på oss genusglasögon och kan ändra på våra omedvetna förväntningar så att vi bemöter barnet och inte könet. Det kan då ibland vara bra att arbeta kompensatoriskt, så som psykolog Alf B. Svensson i sin debattartikel tycker, för att komma tillrätta med ojämställdheter – men jag håller inte med om att det framförallt beror på biologiska skillnader utan ojämställdheterna/skillnaderna beror mest på vårt kulturella och sociala arv, samt på mannens överordning i samhället. Sedan tror jag att det biologiska arvet spelar en viss roll i vissa sammanhang – men beträffande kopplingen mellan dessa olika teorier är forskarna idag ganska oense.

Så tills vidare kommer jag att betrakta jämställdhet så som riksdagen och läroplanerna gör – som en demokratisk rättighet! Och en rättvisefråga!

Ja, det var det här med hår…

Jag ska gå till frissan på onsdag och klippa mig – och som av en händelse handlar rätt mycket om hår runt omkring mig… Allt kulminerar när min son skriver ett Facebookinlägg med frågan

Why do so many more women than men have long hair?

Det resulterar i att en väldig debatt sätter igång idag på Facebook med många bra länkar, och att jag kommer på att jag har irriterat mig på Disney’s senaste film, som jag och andra feminister har gillat för att det är ett trendbrott. Men är det det, egentligen? Bild

Okej att det är en historia där den som räddar världen är en kvinna (Hurra!), men hur skildras könen? Jo, väldigt könsstereotypiskt och också helt enligt det västerländska skönhetsidealet: Om personen är en kvinna ska den ha:

  • långt hår – blont eller mellanbrunt
  • smal midja
  • liten haka
  • liten näsa
  • små händer och fötter
  • ljus hy

Om personen är man (om mannen tillhör huvudpersonerna och inte är en snögubbe) ska den ha:

  • kort hår – vilken färg som helst
  • breda axlar
  • smala höfter
  • bred haka
  • ljus hy

Fortfarande matas våra barn med hur det är okej att se ut – även om man i den här filmen visar på fler sätt att vara kvinna eller man. Men lägg märke till att om någon figur ska vara lite ”rolig/crazy – så är det nästan alltid en figur som tillhör manskategorin, i den här filmen heter han Olaf.

 Bild

Och så var det det här med håret, då:  Ofrivillige sexisten

Min nästa betydande lärdom kom när vår dotter var 2 år gammal och vi klippte hennes hår. Det hade växt ut och blivit både långt och tjockt och var hela tiden i vägen för henne när hon lekte, samt fick henne att svettas mycket. Det var ett väldigt svårt beslut för oss att fatta, vilket i sig var väldigt lärorikt, för när vi hårddrog det så hade vi massor med anledningar att klippa hennes hår och den enda anledningen att inte göra det var att hon ju var så söt. Eftersom hon bara var 2 år gammal och varken förstod behovet av eller konceptet “utseende som en värdemätare”, var det ett helt ihåligt argument och det faktum att det ändå var ett så svårt beslut fick mig att börja tänka på att det kanske finns vissa föreställningar som är så djupt rotade i vårt samhälle och vår kultur att vi tar dem för givna, trots att de är ologiska. Än mer upplysande var reaktionen från alla andra. Vi blev såväl öppet som tyst ifrågasatta i vårt beslut att klippa henne, till den grad att en mamma till ett annat barn i hennes förskolegrupp “tröstade” mig med orden “ja men det växer ju snart ut igen”. 

I de här bloggen beskriver Emil hur allas bemötande mot hans dotter förändrades när hon blev korthårig; helt plötsligt blev hon värderad efter vad hon gjorde och hurdan hon var efter de normer vi i allmänhet har om pojkar – i stället för att få kommentarer om sitt utseende. Emil är numera en övertygad feminist (jag hoppas att du tar dig tid att läsa hans blogg)!

Som grädde på moset har ETC denna krönika nu i helgen: Kort hår är ett politiskt ställningstagande. Bild Kvinnligt? Bild

Kvinnligt?

 Bild 

Kvinnligt?

 

Det ska bli spännande att gå till frissan!

Japp, där satt den!

På något sätt kom jag och klassen in på ordet hen.

Ha ha ha, man kan väl inte säga hen – det betyder ju höna,

skrattar flera elever.
Varpå jag fick ta en liten bit av musiklektionen för att förklara hur det är tänkt att vi ska kunna använda ordet – alltså, som ett bra ord att använda när man inte vet om det är en han/hon eller när man vill tydliggöra stereotypa könsmönster. Inget konstigt alls, alltså… Jag fick också dra paralleller till andra ord på svenska som betyder något helt annat på engelska…

Jag läste ett inlägg via Facebook som var så fantastiskt bra i all sin enkelhet om att varje gång någon skriver arga inlägg om hen så befästs ordet. Så sant! Jag gillar sån’t!

Och plötsligt dök ett ord jag så länge letat efter, ett ord som skulle kunna stå överst på min blogg (jag har famlat runt lite i bloggosfären tidigare och det är svårt att få till ett namn som inte redan är upptaget):
Genushönan 

Som en höna samlar sina ägg ska jag samla bra tankar, inslag, idéer, artiklar och bloggar här, kanske inte alltid med genus i tydligt fokus – men alltid genus i bakgrunden.

Men så kom jag på bättre tankar –  nej, inte hönan (som nog skulle vändas emot mig i nedvärderande syfte) – utan bönan! En böna som samlar på allt det viktiga och kloka här i bloggen – för att själv bli en smula klokare – men också för att kunna sprida bra tankar och påverka omvärlden. En böna som också älskar allt det vackra och underfundiga – det som sätter guldkant på tillvaron. Sååå – ”Ta tara tara tata” (trumpetfanfar):

Genusbönan – det är jag det!

Välkommen att följa mig!